Svart Records
Släpps den 7 februari 2014
Skivbolaget namndroppar tidiga Melvins, Motörhead och Darkthrone. Jag skulle snarare säga att detta är ett kärleksbarn mellan Carpathian Forest och Entombed fast med ännu mer skitig punkkänsla i stil med Sex Pistols och med farbror Motörhead i bakgrunden. Med enorm tyngd är det svårt att förstå att detta band är en duo beståendes av endast gitarr och trummor. Det låter banne mig tyngre än en hel kvintett. Till och med jag som är riktigt petig med att basen ska höras i ljudmixen får erkänna mig besegrad av denna pöbel av dådkraft. Death By Burning är bandets självproducerade debut som spelades in tidigare under år 2013. Med mindre än ett år i branschen visar grabbarna att de har rejält med skinn på näsan och kan leverera riktigt mustigt gung.
Det basen inte gör det har trummorna tagit över. Ernic visar redan från första slaget att det är han som bestämmer bakom kaggarna. I inledande Spit får vi ett smakprov på hans mångsidighet då det bjuds på stilfulla taktbyten och snitsiga rullningar över trumskinnen. Det finns en finkänslighet och energisk klang över trummandet som är lika varierande som det är tungt. Samtidigt ska man inte underskatta Hanno som med en riktig distad gitarr får fram den där skitiga rock n’ rollkänslan. Stundom far tankarna till Entombeds Wolverine Blues. Duon sköter vardera halva av ljudbilden galant vilket också inger känslan av gedigen samspelthet. Stundom gungar det till i ett galopptempo men för det mesta fokuserar Mantar på ett stadig trav. Musiken blir aldrig snabbare men den vidgas för att plocka åt sig mer utrymme. Tillsist tar den över hela rummet.
Into The Golden Abyss och White Nights visar upp bandets mer black metallorienterade sida. Swinging The Eclipse gör å andra sidan skäl för sitt namn genom att i traditionell Motörheadstil distribuera ett rejält långfinger till omgivningen. Jag är lite allergisk mot att använda termen sludge, snarare skulle jag nog klassificera delar av musiken som doom metal. Samtidigt kvarstår faktumet att i denna enorma kittelbrygd av genres lyckas duon behålla en röd tråd genom hela kreationen. The Berserkers Path är skivans lilla påskägg där en otäckt melankolisk gitarrslinga ackompanjeras av något så simpelt som det talade ordet snarare än den skrikande sången. Avslutande March Of The Crows är (lite) för utdragen för sitt eget bästa och tyvärr är inte detta album tillräckligt unikt för att kamma hem full pott. Däremot är det bra mycket nära och jag är beredd att redan nu nominera Death By Burning som kandidat till årets tio-i-topplista.
Bäst: The Berserkers Path
Sämst: March Of The Crows är långt ifrån dålig men låten hade tjänat på att vara några minuter kortare.
Betyg: 9/10
Spår
- Spit
- Cult Witness
- Astral Kannibal
- Into The Golden Abyss
- Swinging The Eclipse
- The Berserkers Path
- The Huntsmen
- The Stoning
- White Nights
- March Of The Crows
Bandmedlemmar:
Hanno – sång och gitarr
Ernic – sång och trummor
Text: Cecilia Wemgård
