Goathorned Productions
Släpps den 25 feb
Med denna självinspelade debut har svenska Neglektum inte bara valt att gå ifrån sina mer progressiva black metallrötter. De har dessutom valt att skriva ihop ett konceptalbum om en härdares resa efter att liemannen infunnit sig och den efterverkan mordet på honom hade. Debuten är självinspelad men mixad och mastrad av Johan Gren (skötte tekniken på Carnal Forges ”Testify for My Victims”). Med ena foten i den klassiska black metallen och den andra i den mer melodiösa bjuder svenskarna tyvärr inte på något nyskapande inom genren. Blast beats blandas friskt med melodiska slingor och tremolo konstruktioner. Stundom lyser det till vilket gör att mitt intresse pikar men sedan lomar musiken vidare varvid jag förpassar den till bakgrunden.
Att Azargoth är en kompetent gitarrist är tydligt, likaså att Isedor vet hur man ska banka skinn. Problemet är att dessa två element av musiken dominerar allt och dränker basen. Sedan gillar jag faktumet att ljudet är kallt och avskalat men mycket tyngd försvinner utan basen. I Infernal Declaration of Hate blir detta nästan smärtsamt tydligt då jag bjuds på en grymt triggande gitarrslinga samt en väldigt markant virveltrumma. Tillsammans fungerar det men jag känner inte att låten lyfter. Den behöver något mer än distat moll och brutala skrik. Babalon är å andra sidan låten som verkligen visar upp Azargoths röstregister. I denna melodiska skapelse kommer hans fanatiska stämma till sin fulla rätt. Uppbackad av en stark bas som äntligen får ta första plats bryter han ut i några riktigt imponerande skrik. Salvation bryter upp skivans tempo i sin akustiska skepnad och skapar en jämn balans mellan det snabba och långsamma. Låtordningen på denna fulländare är tempomässigt välbalanserad. Det blir aldrig ett enformigt tjatande i samma takt utan taktbytena skapar en bra harmoni. Dies Irae Pt.1 gästas av pianisten Linnéa Barklund. Denna låt inger samma känsla som Salvation, det är en lugnare skapelse som bryter upp tempot för att skapa variation. Däremot är övergången till Dies Irae Pt.2 abrupt brutal vilket gör att det skär rejält i öronen. Vid första ögonkastet känns det som om detta kan ligga låten till last men den räddar sig själv. Genom en hyfsat smidig avslutning kan bandet knyta ihop säcken med gott samvete.
På det hela taget är produktionen bra på denna debut. Det finns några få petitesser (som nämnts tidigare i denna recension) som bör ses över för framtida släpp. Annars visar bandet upp en gedigen förståelse för genren. Det bjuds inte på några överraskningar men i grund och botten är det helt enkelt melodiös black metal som erbjuds. Vissa spår såsom Begotten Son (Forgotten) begränsar till viss del skivans kapacitet. Andra låtar såsom Death’s Curse lyfter å andra sidan hela alstret. Jag är tudelad till denna fulländare. Periodvis känner jag att detta är för anonymt för att ha någon framtid men i samma veva kan jag också känna att det faktiskt inte gör någonting. Detta är en bra debut och den förtjänar verkligen några regelrätta genomspelningar.
Promovideo
Bäst: det finns en gedigen kunskap för tempoväxlingens egenskaper vilket skapar både variation och harmoni.
Sämst: basen försvinner stundom helt i produktionen
Betyg: 7/10
Spår
- Blasphemer
- Infernal Declaration of Hate
- Begotten Son (Forgotten)
- Salvation
- Babalon
- Death’s Curse
- Dies Irae Pt.1
- Dies Irae Pt.2
Bandmedlemmar:
Azargoth – Sång och gitarr
Isedor – Bas och trummor
Övriga musiker i urval:
Nazgirth – gitarr
Text: Cecilia Wemgård
