Phonotraxx
Släpps den 28 februari
Vissa band är där på rätt plats och rätt tid för att nedtecknas i historien som ikoner. Andra har en bra start, glöms bort, spelar i det lilla men harvar outtröttligt vidare. Tyska Axxis tillhör denna kategori av klassiska små band som aldrig fått det erkännande de förtjänar. För 25 år sedan debuterade de med hull och hår. Deras skiva såldes i 100 000 vilket ger den status som den bäst säljande debutplattan inom tysk hårdrock någonsin(!). Med influenser från både 70-och 80-talets metallscen. Uppbackat av sångaren Bernhard Weiß karaktäristiskt nasala stämma bjuder Axxis på ett unikt ljudlandskap. Dock var det band som Helloween, Gamma Ray och Primal Fear som fångade världens strålkastarljus. Denna jubilar har dock valt att fira denna högtidsstund med inte bara ett utan två nya album. Ett tilltag som ger lyssnaren mer än tillräckligt att bita i samt möjligheten för tyskarna att berätta just sin historia.
White Edition
Denna elva spår långa skapelse är den mjukare av de två albumen. Med fokus på bandets tidigare skivor bjuds det upp till allsångsvänliga trudelutter med ett väldigt glatt sound. Inledande Hall of Fame var startskottet för låtskrivarprocessen vilket hörs. Fokusen är centrerad kring en intrigstark start. Refrängens tuggummismakande poplyrik är farligt beroendeframkallande. Samtidigt markerar den vad Axxis var i början av sin karriär; ett mer renodlat rockband snarare än ett heavy metallband. En direkt anspelning till bandets tidiga år är Living in a dream. Uppbyggnadsmässigt samt lyrikmässigt är den en direkt fortsättning på låten Living in a world från debuten Kingdom of the Night. Å andra sidan var och är detta en grundläggande hörnstenarna i bandets fundament. Ett medvetet drag från bandets sida vilket bereder väg för nostalgikänslan.
Andra låtar som står ut på detta alster är bland annat 21 Crosses, en tribut till de som dog i Duisburg under år 2010s ”Loveparade”. Denna smäktande ballad avslutas med att Bernhard läser upp namnen på de som strök med. Ett tilltag som skapar en bitter melankolisk underton. Bland Axxis glada musik har det alltid gömts en seriös samhällsdebatt som då och då skiner igenom. Även låten Marry married a monster har en melankolisk underton där våldet mot kvinnor behandlas. På denna vita edition följer vi händelsen ur en kvinnas perspektiv och på dess svarta motsvarighet följer vi samma händelse sedd genom en utomståendes perspektiv.
Överlag är detta en skiva som levererar vad fansen förväntar sig. Det finns inga tvära kast eller unika tilltag. Istället spelar bandet på säkra kort. Dance into life, We are the world och Gone with the wind må bjuda på en del intressanta stråkkonstellationer men det räcker inte hela vägen för att detta ska lyfta. Bandets lättsmälta metall (som stundom gränsar till power metallens värld men utan att helt falla över i denna fåra) är säregen. Det ska bandet verkligen ha beröm för. Skivan är dessutom en väldigt bra introduktion för nya lyssnare. Däremot blir det stundom väldigt tradigt för en som följt bandet under en längre tid.
Bäst: lättsjunget samtidigt som den seriösa undertonen berikar.
Sämst: är man hyfsat insatt på bandets historia riskerar detta album att kännas som en upprepning.
Betyg: 7/10
Spår
1. Hall of fame
2. Heaven in Paradise
3. Living in a dream
4. 21 Crosses
5. My eyes
6. Dance into life
7. Mary married a monster
8. We are the world
9. Take me far away
10. Gone with the wind
11. Temple of Rock
Black Edition
Precis som dess andra hälft har detta album en låt som direkt anspelar på debuten. Kingdom of the night II inleder med att återspegla det som en gång. Samtidigt fungerar den som en acceptable fortsättning för att vidare begjuta Axxis grund. Emellertid är den, till skillnad från sin vita motsvarighet, inte representativ för denna skiva. Den svarta editionen baserar sig på bandets senare skapelser; skitiga kreationer där atmosfären är både mer episk och metallbaserad. Keyboards används på ett helt annat sätt men framförallt har gitarren en helt annan tyngd. Marco Wriedt har fått leka mer fritt varvid basisten Rob Schomaker har tagit rygg på honom. Tillsammans skapar de en hårdare attityd. Medan den vita editionen bjöd upp mig till ringdans väljer denna svarta motsvarighet att inte ta några fångar.
Black Edition är en platta formad utifrån bandets spontanitet. Beyond the Sky, Soulfire och Never Again är tre låtar som skrevs på plats i studion. Denna trio är också de partier som bäst fångar dagens Axxis. En känsla av att inte fastna i invanda spår utan att istället rocka ohämmat. Samtidigt visar de upp den mörkare väg som bandet har valt att vandra. Både den vita och den svarta skivan fungerar som varandras motpoler. Likväl är de som starkast när de spelas tillsammans. Precis som med jing-och jang symbolen behövs båda för att skapa en harmonisk helhet.
Det är också utifrån denna filosofi jag har valt att bedöma den svarta skivan. Black Edition känns som en naturlig fortsättning på bandets karriär. Medan White Edition bjuder på en nostalgisk återblick är det Black Edition som tar steget in i framtiden. På samma gång är en historielös skapelse även en identitetslös individ. För att fira bandets 25 år i branschen är de dubbla skivorna ett genidrag. Här har tyskarna kunnat visa upp vilka de en gång var utan att för den skulle tulla på vad de i dagsläget är.
Bäst: den kaxigare attityden och skitigare känslan.
Sämst: Kingdom of The Night II är en dålig representation av resten av skivan.
Betyg: 8/10
Spår
1. Kingdom of the night II
2. Venom
3. Beyond the sky
4. The War
5. Never again
6. Soulfire
7. More than for one day
8. Lass dich gehn
9. Lie after lie
10. Mary married a monster
11. Bites inside
Bandmedlemmar:
Bernhard Weiß – Sång
Marco Wriedt – Gitarr
Rob Schomaker – Bas
Harry Oellers – Keyboard
Andrè Hilgers – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
