43 minuter med tre medelålders män som dricker Fanta och ritar personporträtt. Enkelt som att kela med en kattunge. Eller inte.
Mattias Lind, ”Buffeln” (trummor och slagverk), Jonas Kjellgren (bas) och Pär Hulkoff (gitarr, sång och klaviatur) sitter på rad mittemot mig och utgör Raubtier som är en polarvarg i pansarpäls som undertecknad inte helt mästrar stryka medhårs.
Deras musik låter så fränt som något kan låta, menar Hulkoff. ”Panserrock ’n’ roll”, förtydligar han. Vi sitter i ett ljust rum ovanpå KB. Undertecknad är glad, Raubtier är från Norrland. Det tar 35 minuter för dem att mjukna och svaren är långsamma. Undertecknad blir nervös. Om fyra timmar ska de invadera scenen.
– Det är där styrkan finns, mullrar Hulkoff. Det är på grund av vår publik och våra livespelningar som detta fortfarande är hållbart. Publiken och vi får en gemensam glädjekick.
Det står redan en gles samling utanför ingången till KB.
– Våra fans är jävligt trevliga, säger Buffeln på klingande och innerlig norrländska när jag tittar på honom. Hulkoff inflikar att fansen är arbetsamma, civiliserade och respektfulla.
– Men de är lite mer arga i Finland. Lite hårdare, säger Jonas.
Raubtier har funnits sedan 2008 och släppte under februari i år sitt fjärde album, Pansargryning, en skiva som enligt alla tre är politisk.
Jag hatar många saker på vår gudsförgätna jord/Men mer än mycket annat hatar jag de fagra ord
/Som från kluven tunga lurar oss att lita på en best/Den som hyllar Leviatan hatar jag mest/Man sorteras, komformeras, till den gråa massans träl/Accepterar, konsumerar, existerar utan själ.
– Från Leviatan
– Skivan är en reflektion över ett samhälle som gått åt helvete, deklarerar Hulkoff. – Men vi är inget politiskt band. Jag har svurit mig fri från allt som har med partipolitik att göra, bort med den korruptionen.
Det är Hulkoff som skriver texterna och musiken och Jonas mastrar och producerar skivan.
– Med denna skivan var det primärt att påvisa någon form av vitalitet, förklarar Hulkoff. Eftersom vi spelar pansarrock känns det som att vi trampar på samma stigar. Vi var tvungna att få in liv och något fräscht.
– Pansargryning är den hårdaste och bästa skivan enligt mig och varenda låt är skitbra, alla låtar är bäst, säger Jonas. Jag lyssnade ju faktiskt igenom skivan häromdan, jag har ju två skivor i min epa.
I din epa?
– Inte epa! Ipad!
Det finns, vad jag sett, två tjejer på youtube som gjort en cover på era låtar Polarvargen, Hjärteblod, och Ingenting är glömt. Akustiskt. Ni känner inte att ni ska samarbeta med Kent?
Det blir tyst igen. Hulkoff stirrar på mig som att jag precis erbjudit honom en penisformad tvål och Jonas utrbrister:
– Vi är väl för fan tio gånger bättre än Kent! De har kassare trummis, sämre bas, sämre skit allting! Jävligt dålig idé! De kan få byta strängar åt oss på sin höjd, höhö, eller…
– De har väl fan aldrig bytt strängar! skrattar Buffeln.
– Alltså, det tog ett tag innan jag fattade att ni pratade om ett band, erkänner Hulkoff lakoniskt. ”Vafan, Kent står ju där nere på scen nu och byter strängar, tänkte jag”.
Filmen ”Rovdjuret” blir ”Raubtier” på tyska, varifrån bandet fått sitt namn och i filmen spelar Schwarzenegger. Jag frågar Raubtier vad manlighet är. Alla tre ser först förbannade och besvärade ut, innan jag fattar att de tänker.
– Otroligt jobbig fråga, kommenterar Hulkoff.
– Jag vet inte… Man gör det man ska utan att lipa och gnälla, säger Buffeln.
– Jag tycker det är att man tar hand om dem som man bryr sig om och är man en man, så är man bra, säger Hulkoff.
– Man gör det man ska och tar ansvar, funderar Jonas.
Vi kommer in på plattan Pansargryning igen. Jag undrar hur Hulkoff får inspiration till texterna. Han säger att det är alla möjliga saker som bidrar.
– Hela intresset för versmått och textskrivande, hur man får det att rimma utan att det blir sjukt dåliga rim har alltid faschinerat mig. Johan Ludvig Runeberg har spelat en stor roll i det intresset. När jag skriver låtar jagar jag efter melodier som fastnar. De ska vara enkla och effektiva och sen klär jag det i pansar. Det är svårt att beskriva, konstaterar han.
– När vi gjorde Pansargryning satte vi en deadline för när skivan skulle vara klar, så att vi inte alldeles skulle tramsa bort oss, fortsätter han. Och vi höll deadline.
– Vi jobbade jävligt snabbt och det var helt sjukt att spela in. Alla visste ju mer eller mindre exakt vad vi skulle göra, säger Jonas.
– Mmm, men även om man vet hur allt ska låta innan, så ska det ju igenom händena, påpekar Buffeln. Det tar sina timmar. Men på Pansargryning fick vi ju tid att fokusera på rätt feeling och atmosfär och det är ju verkligen viktigt, säger han och betonar genom att titta mig i ögonen.
Jonas sträcker på sig och vänder sig mot Hulkoff och Buffeln och med uppriktig ärlighet i ögonen säger han att Raubtier är det mest kompetenta gäng musiker han jobbat med.
– Jag har varit proffesionell producent sedan 1999 och det var inte förrän jag träffade Raubtier som jag fattade att det kunde vara så lätt. Buffeln är så sjukt duktig på sina trummor. På sitt camotrumset! Och Hulkoff… Det tog en kvart för dig att sätta dina fyra kompgitarrer! Du bara matade in det. Jag har aldrig varit med om att det gått så snabbt! Buffeln och Hulkoff ler och Hulkoff lägger armen om Jonas.
– Vi har ju en speciell och hemlig förstärkare också säger Hulkoff, och ler lätt konspiratoriskt.
– Men det är som gömd i tornedalsskogarna som ingen hittar…
– Ja, vi är överkvalificerade, frotsätter Hulkoff, men du Jonas, du har ju absolut gehör också.
– Och absolut odör ibland också! skrattar Jonas.
– Ja, men det är detta som är viktigt och som vi pratade om manlighet tidigare… Man måste ta hand om dem som man bryr sig om, säger Hulkoff. Sen kan man ju raljera över att manlighet är att skjuta en alligator med pilbåge i pannan, om man är dum i huvudet…
Hulkoff skjuter dock med pilbåge på riktigt.
– Ja, det gör jag, men varför vill man veta nåt om det? Jag har skjutit i flera år. Jag jagar med den också. Där det är lagligt.
Har du fällt nåt?
– Ja.
Vaddå?
– Djur.
Vilka djur?
– Småvilt. Det är det enda som är lagligt.
Efter segt motstånd och ängsliga blickar från samtliga säger Hulkoff:
– Ah, vafan, man ska vidga sina vyer.
De sträcker sig efter mina tre mintgröna papper och börjar småfnittra. Jonas vågar inte börja rita förrän han ser hur Buffeln och Hulkoff gör.
–Jag vill också ha fyra tänder!
De börjar asgarva när de ser varandras personporträtt.
Pansarpälsen låter sig äntligen strykas.
Text: Anna Visala
Foto: Victor Petersson
Håll utkik på vår sida efter en tävling där ni kan vinna dessa vackra självporträtt samt ett exemplar av Pansargryning.
