Pagan Records
Släpptes den 29 november 2013
Polen tillhör de där få länder i världen som alltid levererar en hög lägsta standard på sin extrem metall. Kvartetten Voidhanger faller inom dessa ramar. Med sin andra fulländare levererar polackerna åtta snabba spår som med sin dryga halvtimme bjuder på både rivig thrash, skitig punk och karg black metall. Tre genres som med en gemensam förfader tacksamt kombineras med varandra utan att det skär sig. Med medlemmar från bland annat Infernal War och MasseMord serveras det en smutsigt intressant skiva. Jag blir knappast blåst av stolen men som tidigare nämnt; även det sämre för polsk standard är oftast mycket bättre än det som överlag pytsas ut från resten av världens mörka hörn.
Medan förra skivan, Wrathprayers, kändes spretig med få minnesvärda stunder är Working Class Misanthropy mer av en helhet. Bandet är fortfarande rakt på sak men har skapat bättre övergångar mellan spåren. Det finns en starkare röd tråd där det tidigare bara funnits adrenalin. Samtidigt är jag inte chockad till extas. Snarare känns det som om att jag tittar på en standardiserad actionfilm. Det är visserligen häftigt så länge skivan snurrar men jag kan bara peka ut några få riktigt starka scener. Skapandeprocessen har rört sig framåt mot en egen identitet men Voidhanger har inte nått hela vägen fram.
”The greates trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”. Med dessa ord tar skivan avstamp i No Ground To Hold. Det låter lovande när gedigna taktbyten blandas med dubbeltramp och snygga rullningar över trumskinnet. Gitarrerna förespråkar nyans för att överlag leverera en stark inledning. Likaså är titelspåret en stark kreation som balanserar både thrashens och black metallens element på ett förstklassigt vis. Jag tänker på tidiga Behemoth uppblandat med en nypa Venom. Dni Szarańczy, vilket kan översättas till Days of the Locust, står för skivans mer punkiga inslag. Låten känns forcerad, en fest i mangel och kaos. Likadant är det med skivans andra polsktsjungande spår Uniesienie (översätts till Exultation). Båda två känns lite som hafsverk vilket må passa den mer punkiga inriktningen. Tyvärr sänker det enhetligheten på Working Class Misanthropy. Istället är det låtar som A Song For Lennon och Days Of Cathartic Solitude som ger skivan klass. Framförallt den förstnämnda som efter skivans slut har hakat sig fast med köttkrokar i hjärnbalken. På det hela taget visar bandet upp att de kan sina teknikaliteter och att de producerar musik med grundläggande bra ljudkvalité. Det är varken bu eller bä utan går helt enkelt sin gilla gång.
Bäst: A Song For Lennon satte sig som en smäck på första genomlyssningen.
Sämst: det känns inte som om polackerna har hittat sin identitet.
Betyg: 7/10
Spår
1. No ground To Hold
2. Working Class Misanthropy
3. Dni Szarańczy
4. Scorpion
5. A Song For Lennon
6. Uniesienie
7. Days Of Cathartic Solitude
8. Ilsa
Bandmedlemmar
Ion – Bas och sång
Static – Gitarr
Golem XVI – Gitarr
DQ – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
