Australien är förmodligen bland de sista länderna i världen man tänker på när karg melodiös black metall kommer på tal. Än dock så består Erebus Enthroned av fyra unga australiensare som bestämt sig för att anamma denna stil. Med den i dagsläget tre år gamla debuten, Night’s Black Angel, tog sig bandet utanför landets gränser. Två år av att turnera nationellt, spela på festival och mingla med andra akter har gett resultat. Bandets andra fulländare, Temple Under Hell, visar upp en konstellation som fått blodad tand. Inspelad live i studion för att fånga bandets råa energi har AOD (Darkthrone, Dissection, Ascension, Katharsis, Pseudogod) placerats bakom mixer/masterspakarna. Ett tilltag som förmodligen kan förklara bandets utveckling från rent skär mangel till mer atmosfäriska tongångar.
Det är svårt att inte dra paralleller till Watain när skivan har fått spinna några varv i spelaren. Det är något med Ns grova, men ändå väldigt hörbara, stämma som osökt får mig att tänka på Erik Danielsson från ovan nämnt band. Titelspåret, The Temple Under Hell, påminner även mycket om svenskarnas senaste släpp. Samtidigt är de karga melodierna från Dissection närvarande vid varje taktbyte. Kort och gott låter det väldigt svenskt. Inte bara i komponerandet utan även i produktionen. Bandet satsar på kvalité. Emellertid känns vissa textrader lite väl simpla i kontrast till det arbete bandet lagt ned på det visuella. Kvartetten uppvisar ett genuint kunnande vilket löper i en parallell linje med den ärlighet som genomsyrar kompositionerna.
Jag skulle kunna slänga mig med dussinet andra högkvalitativa skandinaviska black metallband för att beskriva detta. Samtidigt känns det inte rättvist att måla upp kvartettens musik som en form av plagiat. De spelar efter en klassisk formel utan att det för den skull blir tradigt. Snarare raka motsatsen. Malande Trisagion är intensiv samtidigt som den bjuder på galoppombyten medan Black Sword visar upp ett tackfast gung. Avslutande Return inbjuder lyssnaren till ytligare ett skivsnurr i spelaren. Detta är helt enkelt musik som ger mersmak.
Bäst: The Temple Under Hell.
Sämst: stundom lite för simpla texter kontra kvalitén på övrigt material.
Betyg: 8/10
Spår
1. Sorathick Pentecost
2. Trisagion
3. Crucibel of Vitriol
4. Black Sword
5. Void Wind
6. The Temple Under Hell
7. Return
Bandmedlemmar
N – Sång
D – Gitarr
A – Bas
M- Trummor
Text: Cecilia Wemgård