Svart Records
Släpps den 28 februari 2014
Efter att en hel uppsjö av extrema metallband från Finland valt att starta 2014 med blod och död undrar jag ifall finnarna inte är Skandinaviens nya domedagsprofeter. Tyvärr Norge, nu är det österut vi får rikta våra blickar för att hitta minimalistisk och primitiv musik. Kuolemanlaakso är ett ungt band som såg dagens ljus för snart fyra år sedan. Däremot är de långt ifrån ett gäng ungtuppar. Tillsammans bjuder de på en massiv meritlista som inkluderar Swallow the Sun, Barren Earth, Verjnuarmu, The Nibiruan, Elenium, Cult of Endtime, Discard med flera.
Tulijoutsen, vars titel kan översättas till ”The Fire Swan”, är bandets andra album. Denna titel är också en klockren beskrivning av musiken. Svanar är vackra, graciösa och rätt så aggressiva. Med en kaxig attityd glider de fram över vattnet bara för att väsa värre än en katt när de närmar sig ett intet ont anande offer. I mångt och mycket förkroppsligar Kuolemanlaakso detta i sin doomiga dödsmetall. Ena stunden möts jag av en graciös melodi bara för att några sekunder senare överfallas av aggressiv sång på modersmålet. Att det sänder små ilningar av välbehag genom kroppen är en underdrift. Dessutom har kvintetten åter igen plockat in sångaren och gitarristen V. Santura (Triptykon, Dark Fortress) som producent. Ett samarbete som verkligen förgyller musiken.
Det första som alltid slår mig när jag lyssnar på detta band är hur de i sin minimalism alltid lyckas skapa något som är blytungt. Fokusen ligger på de båda gitarristernas arbete men som backas upp av ett bas- och trumspel som stundom sniglar sig fram. Samtidigt skulle mycket av tyngden gå förlorad om scenariot var det omvända. Kuolemanlaakso drivs av tunga gitarrmelodier som skulle falla platta utan Usvas tunga basspel eller Tieras massiva trummande. Ta en låt som Tuonen tähtivyö som i ärlighetens namn är helt värdelös utan tyngden som vilar i bakgrunden. Ett annat exempel är inledande Aarnivalkea som sätter standarden på hela produktionen.
Medan förra skivan nästan enbart skrevs av gitarristen/ keyboardisten Laakso bjuder detta alster på ett större samarbete mellan musikerna. Finnarna tjänar på ett sådant tilltag då jag tycker att de nu kan erbjuda en mer mogen komposition. Har man långa låtar (den kortaste klockar in på nästan fem och en halv minut) där man hela tiden behöver hålla lyssnarens intresse på topp behövs ett gediget samarbete musikerna emellan. Deras experimentlusta ger oss dessutom en del klatschiga riffs som tillsammans med det lugnare tempot för tankarna till Moonspells senare arbeten. Sedan kan trummorna helt spontant bryta ut i ett dubbeltramp vilket gör att musiken inte stagnerar.
Precis som med det instrumentala pendlar även Kotamäkis röst mellan ett aggressivt dovt morr till lugn skönsång. Med sång på finska förstår jag inte ett dyft av vad han sjunger men vad gör det när det låter bra? Det finns en viss charm i band som anammar modersmålet inom extremmetall. Bristen av förståelse för det sjungna ordet skapar snarare nyfikenhet än avståndstagande. Jag skulle göra mycket för att förstå vad exempelvis Me vaellamme yössä handlar om. Avslutande Raadot raunioilla är en annan låt där jag önskar jag visste vad som sjungs då den trollbinder mig med sin urkraft. Sedan är väl inte Glastonburyn lehto skivans starkaste spår men överlag verkar det som om de Finska skogarna är en rätt så mörk plats då den influerar till sådan här musik. Sedan låter väl musiken inte alltid så elak som bandet hoppats på men vintertid är denna skiva klockren att avnjuta i mörkret.
Bäst: mycket finska, mycket tyngd och mycket urkraft.
Sämst: Glastonburyn lehto är inte dålig utan snarare bara skivans svagare karaktär.
Betyg: 8/10
Spår
- Aarnivalkea
- Verihaaksi
- Me vaellamme yössä
- Arpeni
- Musta
- Glastonburyn lehto
- Tuonen tähtivyö
- Raadot raunioilla
Bandmedlemmar:
Kotamäki – Sång
Laakso– Gitarr/keyboard
Kouta – Gitarr
Usva – Bas
Tiera – Trummor
Text: Cecilia Wemgård