Forever Plagued
Släpps 28 februari
Orcultus spelar rå och skitig black metal, kommer från Sverige samt föredrar att vara helt anonyma. Hur mycket jag än jagar runt bland vänner och bekanta hittar jag ingen som vet något om detta band. För första gången på mycket lång tid är jag helt konfundersam. Hur kan ett band vara så totalt okända i dagens digitala värld? Istället får musiken föra bandets talan. Med fyra låtar som tillsammans klockar in på en kvart är detta en kort men intensiv lyssning. Att kalla detta för rått är en underdrift. Stundom är det så brutalt för trumhinnan att jag måste sänka volymen. Samtidigt har musiken sin charm för den som föredrar känsla framför ljudkvalité.
Med en rejält burkig produktion som ackompanjeras av skräniga gitarrer far tankarna direkt till Mayhem. Sedan bjuder plötsligt musiken på melodier som osökt drar mina referensramar till Satyricons ”The Shadowthrone”. Överlag skulle jag kunna slänga ut minst tio band till som ligger inom det ramverk Orcultus rör sig i. Samtidigt är det inte riktigt ärligt av mig att säga att denna EP trampar vidare i andra bands erövringar. Stundom görs avstickare även om ljudet stannar inom en väldigt traditionell svängradie. Detta är långt ifrån dåligt, snarare riktigt bra. Unos är en fantastisk öppning som inleder stort och sedan bara växer för varje minut. Sångaren låter som en riktigt ettrig Gard
(Khold) fast med en mycket ondare och mer skrikig underton. Sången ligger i de högre registerna för att skapa samma råa känsla som musiken överlag söker att producera. Duo inleds med ilskna bisvärmsriff men är för enformig i sin natur för att väcka merintresse. Tribus tar å andra sidan och drar ned tempot till en stilla lunk vilket skapar en behaglig nyans. Avslutande Untitles fortsätter i samma tempo som föregående låt men utnyttjar det där rock n’ rollgunget som blivit så populärt inom genren. Som avslutning fungerar detta bra och tillsammans med inledande Unus binder bandet samman musiken på ett med beröm godkänt vis. Även om detta är mer rått än en blodig biff så tar det mig inte med storm. Precis som att jag inte vill äta samma måltid dygnet runt i en veckas tid (hur mättande och god portionen än är) vill jag inte heller höra samma typ av black metall år ut och år in. Bandet är inne på rätt spår men jag annonserar en större skiftning och nyans i materialet.
Promovideo:
Bäst: detta är rått och traditionell black metallpuritanism
Sämst: även det traditionella blir till sist uttjatat
Betyg: 6/10
Spår
- Unus
- Duo
- Tribus
- Untitles
Bandmedlemmar:
Ingen information
Text: Cecilia Wemgård
