ATMF Records
Släpps den 7 mars
Deadly Carnage är en kvintett som öppnade upp sin kreativa ådra i Italien år 2005. Namnet till trots så är de inte ett band vars lyrik handlar om mord, död och inälvor. Snarare bjuder bandet på sofistikerad black metall där livets stora frågor besjungs utifrån ett existentialistiskt perspektiv. Manthe är italienarnas tredje album, en sorgsen skapelse som balanserar på gränsen mellan en materialistiskt dödlig värld och ett drömlandskap täckt av snö. En komplex komposition som berör den självdestruktiva förståelsen om sin egen skuld skuld i en förvittrad verklighet.
Detta är ett band som långsamt bygger upp stämningen tills den når sin klimax snarare än att smattra på som om det inte fanns någon morgondag. Med denna tredje fulländare har de dragit ned på tempot och sakta börjat att strukturera om sin gamla låtskrivarformel. Borta är de allt för tvära kasten för att ersättas av en bättre balans och stabilitet. De lugna momenten är om möjligt tyngre och melankolin desto djupare begraven i jordmyllan. Ett positivt tilltag i mina ögon då kvintetten bjuder på en aningens långa låtar som lätt kan få lyssnaren att tappa intresset.
Skivan inleds med Drowned Hope vars akustiska förspel uppblandat med Marcellos smärtsamma vrålande ger en bra övergripande bild av vad som väntar. Efter detta följer Dome of the Warders som är en mer melodiöst präglad komposition som nästan vilar på gränsen till ett gothinspirerat ljudlandskap. Stefano Galassi från Ashes of Chaos bjuder på ett romantiskt tvärflötsspel som både berör och förhöjer känslan i musiken. Carved in Dust är första spåret som uppvisar attityd men tyvärr är den för intetsägande för att fastna på trumhinnan. Beneath Forsaken Skies är å andra sidan en helt annan femma. De mäktiga doominspirerade riffen med karaktärisk bas söker fortsätta i samma spår som förgående låt men lyckas bättre med att hålla mitt intresse uppe. Plötsligt saktar skivan ned igen och jag bjuds på en akustiskt osande skapelse i form av Il Ciclo della Forgia. Det ligger en viss mysticism över dessa sex minuter av tungsinne eftersom de framförs på mässande italienska. Tyvärr lyckas inte italienarna behålla min uppmärksamhet varvid låten Electric Flood transformeras till ett brusande bakgrundsljud. Avslutande titelspåret är dock ett väldigt vågat drag från kvintettens sida. Med sin dryga kvart av vemod är det inte bara skivans längsta spår utan även det längsta gruppen någonsin har komponerat. Samtidigt tycker jag att detta är skivans starkaste spår och den låt som lämnat djupast spår i mitt minne.
Deadly Carnage är långt ifrån en medioker samling av slarviga musiker. Snarare pyntas deras arbete av professionalitet och kvalité. Problemet är att de efter tre album fortfarande har svårt att skriva låtar som verkligen fastnar på minnet. Detta är en välljudande skapelse men jag kan inte för mitt liv komma ihåg enskilda spår. I slutändan smälter allt samman till en enorm entitet av ljud och tungsinthet.
Video – Dome Of The Warders
Bäst: Dome Of The Warders, tillsammans med videon, visar upp ett väldigt artistiskt band.
Sämst: tyvärr bjuder italienarna inte på något minnesvärt.
Betyg: 6/10
Spår
1.Drowned Hope
2.Dome of the Warders
3.Carved in Dust
4.Beneath Forsaken Skies
5.Il Ciclo della Forgia
6.Electric Flood
7.Manthe
Bandmedlemmar:
Marcello – Sång
Dave- Gitarr
Alexios Ciancio – Gitarr, synth
Adres – Bas
Marco – Trummor, table
Text: Cecilia Wemgård
