Klockan är nästan en halvtimma efter utsatt tid när en stressad Hanno, gitarrist och vrålare i tyska duon Mantar, hör av sig. Det finns dock en väldigt bra anledning till förseningen. Bandet, vars debut släpptes denna vecka, har fått en expresstart på karriären. Gitarristen har precis avverkat en hel del bokningar för livespelningar, besvarat ett större antal mailintervjuer samt förpackat och skickat ut både skivor och tröjor. Världen skriker efter Mantar så bandet jobbar på överväxel för att hinna med.
– I dagsläget går det faktiskt väldigt bra för oss, säger en glad Hanno direkt från sitt hem i tyska Hamburg. Vi var verkligen inte beredda på allt detta men vi har fått så otroligt mycket kärlek från hela världen. Av någon konstig anledning är det skitmånga människor som beställer merchandise. Även vår sjutummare går åt bara på grund av den enkla anledningen att vi faktiskt säljer en sådan. Vi får bokstavligt talat beställningar från hela världen; Malaysia, Sydafrika, USA, England, Europa, Australien. Det är helt bisarrt.
Duon, som består av gitarristen Hanno och trummisen Ernic, kommer ursprungligen från Bremen. Denna lilla stad ligger ungefär 96 kilometer ute på vischan men sedan några år tillbaka är båda medlemmarna stationerade i Hamburg. Även om Mantar är ett ungt band som knappt existerat i mer än två år är Hanno och Ernic gamla vänner sedan 15 år tillbaka i tiden. Tanken på att starta ett band tillsammans har funnits länge men då båda varit upptagna på annat håll har de aldrig kommit till skott. Men så en dag för ungefär 18 månader sedan bestämde de sig för att sammanstråla och komponera något utan någon som helst tanke på karriär eller pengar.
– Jag ville sätta samman ett band där vi kunde spela löjligt tung musik för att sedan skita i recensioner och skivbolag. Egentligen har syftet varit att släppa ett självproducerat kassettband. Vi skrev ungefär 50 låtar på ett år, sedan spelade vi in de tio bästa vilket i slutändan lät väldigt bra. Under den här tiden visade det sig att vi jobbade bäst tillsammans som en duo. Därför finns det ingen speciell anledning till varför vi spelar såhär förutom att det helt enkelt bara har varit vi två.
Responsen lät inte vänta på sig. Hanno berättar om hur bandets rykte spred sig som ett virus över världen vilket resulterade i två chockade grabbar när bland annat Century Media hörde av sig. Då ska vi ändå ha i åtanke att bandet än så länge inte hade spelat en enda liveshow. Även USA började dra i Mantar men då valde bandet att sätta ned foten i backen. Tempot var helt enkelt på för snabbt och uppskruvat.
– Det var rätt kusligt. Vi uppskattade verkligen den respons vi fick men samtidigt var det väldigt obehagligt. Efter att vi tänkt över det hela bestämde vi oss för att vänta ut situationen. I grund och botten var vi bara intresserade av ett enkelt kontrakt. Vi ville släppa ett album utan någon större finansiell uppbackning. Därför var vi mer intresserade av en handslagsbaserad överenskommelse med folk som var mer som oss själva. Svart Records var inne på samma spår och därför inledde vi ett samarbete med dem.
Att Mantar består av endast två personer har aldrig legat bandet till last. Snarare har det varit raka motsatsen. Med blytunga riff uppbackat av gediget bankande är de stundom tyngre än många kvintetter. Ändå har det varit upp till bevis när det blivit dags för bandet att leverera sin ”högljudda” musik, ett adjektiv som gitarristen använder mer än en gång under denna intervju.
– Vi är medvetna om att en del lyssnare har varit beredda på att vi ska låta som allt från Black Keys till The White Stripes på scen. Men va fan, vi planerade aldrig att plocka bort basen. Om du kan din apparatur så finns det absolut ingen anledning att ha en klassisk bas. Det är knappast svårt att dra igång ett helvete endast med en bra förstärkare. Jag har arbetat med musik i snart 20 år. Trots detta ser jag inte mig själv som en bra gitarrist men jag kan en del om förstärkare och inspelningsprocessen. Så vi hade aldrig några problem att forma vår ljudbild. Vad du hör på skivan är också vad du får live. Vi använder samma utrustning som i replokalen. Folk brukar tro att det kommer att bli besvikna på våra spelningar men när vi går upp på scen med en jävlans massa förstärkare och kabinetter ändrar de ganska snabbt åsikt. Det är massivt, det är tungt och vi har knappast en avsaknad av basljud.
– Vår trummis, Ernic, är raka motsatsen till mig. Han är det här enorma kroppsbyggande muskelberget medan jag är den lilla spinkiga gitarristen som skriker som en galning. Jag menar, han är en jäkla maskin som spelar på ett ganska standardmässigt trumset. Samtidigt är han väldigt trevlig och några år äldre än mig. Jag har aldrig lyckats hitta en bättre trummis. Tekniskt trumspel är inte hans grej utan han är snarare en hårt bankande kille med ett svängigt baktaktspel.
Det var däremot långt ifrån en självklarhet att bandet skulle lyckas återskapa magin från replokalen i livesammanhang. Med en mental utandning berättar han om hur nervösa de båda var första gången de skulle upp på scen. Spelningarna har däremot gått över förväntan varvid bandet blivit inbjudna till Spanien, Portugal, Grekland och även Turkiet. Dessutom väntar en spelning på anrika Roadburn Festival. En mycket stor ära för grabbarna.
– Det lät som ett mirakel när jag fick beskedet. Många band får be på sina bara knän under flera års tid innan de ens är i närheten av att få spela på festivalen. Det är helt mysko! Vi körde vår första show för ungefär åtta månader sedan varvid chefen för Roadburn, Walter, ringer upp oss personligen och bjöd in oss. Det är inte så illa för ett band som bara planerade att spela in en liten kassett i ungefär 50 exemplar för försäljning till sina vänner. Vi tar dock detta väldigt seriöst. Jag är i dagsläget 30 år gammal så jag känner inte att jag har tid att slösa bort det här. Jag är inte längre den där tonåringen som går till lokalen för att jamma eller hänga med polarna. Pengarna är inte det som driver men samtidigt vill jag göra det absolut bästa av det här.
Musikmässigt är Mantar ett svårdefinierat band. Kasten är tvära mellan extremmetallens olika genres utan att det för den skull känns spretigt. Snarare lyckas bandet sammanfoga musiken med en röd tråd. Tongångarna blandar allt från Motörhead, Entombed och Carpatian Forest till punkens Sex Pistols. Detta tilltag som gör bandet mer mångfasetterat än de flesta. Så vart kommer denna variation ifrån?
– Det är faktiskt ganska enkelt att svara på. Vi har, under inga som helst omständigheter, en musikscen att luta oss tillbaka på. Det är sällan som vi går på några konserter och vi har nästan inga vänner inom musikbranschen. Ernic känner inte ens till bandet som du nämnt. Han vill bara spela tungt som fan. Mycket beror på att vi inte bryr oss om andra band eller äger några album från de artister som folk skriver om när de recenserar oss. Ernic kan knappt särskilja black metal från death metal. Han vet inte ett skit, lägger Hanno till med ett skratt.
– För bandet är detta en fördel. Vi är som barn som spelar på våra instrument för första gången. Den enda agendan som vi har haft är att spela så tungt det bara går utan att för den delen ha en bakgrund i hårdrocken. Vi sammanstrålade och sa att vi skulle riva upp ett helvete. Jag är helt på det seriösa med när jag säger att Ernic inte kan särskilja på olika metallgenres. Det kan också vara anledningen till att vi mixar så många olika stilar som vi faktiskt gör. Vi tänker inte utan låter det bara ske. Om vi skulle definiera oss som en speciell typ av musik finns det risk för att vi låser upp oss. Vi vill helt enkelt inte fokusera på någon specifik grupp utan snarare nå ut till alla.
Med denna attityd har bandet lockat till sig en blandad skara beundrare. Framförallt är det bandets självständiga attityd som varit ett eftersökt element. Under denna dryga halvtimme blir det tydligt att Hanno önskar gå sin egen väg för att strunta i etablissemanget. Att musiken ska vara intensiv är en nyckelpunkt i bandets livsfilosofi. Samtidigt poängterar han hur viktigt det varit för bandet att få producera allt själv. På mindre än 1000 euro lyckades bandet både spela in och mastra/mixa debutplattan. Duon bryr sig helt enkelt inte om vad andra tycker. Detta har bland annat lett till skivans lilla påskägg, The Berserker’s Path.
-Egentligen har vi bara kört samma trumslinga och ackordföljd om och om igen. Det var så himla lamt att det blev helt fantastiskt. Vi var tvungna att tänka över låten varvid vi kände att det behövdes någon form av röst till detta. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra så vi kontaktade en vän, Kent ”The Norseman” Hensley, och frågade om han kunde hjälpa oss. Ken är en MMA fighter i Florida som är helt insnöad på bärsärkar och nordiska krigare. Han skrev texten, spelade in den på sin dator och skickade över den. När vi sedan fick filen och kunde lägga den över instrumenten var det som magi. Det låter så otroligt elakt att jag älskar det. Just att han pratar om bärsärkar gör det ännu mera kusligt.
Sedan dess har låten blivit bandets introduktionslåt i livesammanhang, men det finns en hel del andra frågetecken runt valet av namn på vissa av skivans kompositioner. Direkt efter The Berserkers Path kommer nämligen låtarna The Huntsmen och The Stoning. Tre låtar som alla börjar på ”the” och som vid första anblicken ser ut att relatera till varandra.
– Du är inte den enda som har noterat detta. Jag har inte tänkt på det samtidigt som det är ganska intressant. I ärlighetens namn så var detta inte planerat. Låtarna har inte så mycket gemensamt men när vi staplade dem efter varandra såg det rätt så coolt ut. Det ser ut som om det ska finnas ett budskap där, en trilogi. The Huntsmen är mer naturbaserad i sin lyrik medan The Stoning är en regelrätt beskrivning av en medeltida steningsprocess. Vi har aldrig velat predika ett budskap. Vi ser istället sången som ett eget instrument. Jag skiter i att predika eftersom snarare vill förmedla vårt musikaliska våld.
Även om Hanno stundom verkar ha en ganska avslappnad attityd till det musikaliska arbetet ligger bandet knappast på latsidan. Tillsammans repar de på daglig basis och har redan börjat författa nya låtar. Ungefär hälften av en kommande platta är i dagsläget klart varvid gitarristen hoppas på att kunna spela in något redan i år. Bandet må ha satt ned foten i början av karriären men nu verkar de själva dra upp tempot.
– Nu gör jag det här för min egen skull, dessutom är vi rätt så less på de här låtarna. Eftersom vi repar varje dag vill vi helst spela in något nytt. Det är det som musiker gör, spelar in musik och roar sig själva. I dagsläget har vi fem nya beställningar på merchandise varje dag. För ett stort band är detta ingenting men för oss är det fantastiskt. Det här är mer än vi någonsin kunnat drömma om och det är därför vi vill ge oss ut och spela där vår publik finns.
– Vi har en hel del att tacka Svart Records för. Det är ett litet trovärdigt bolag som släpper musik med bra kvalité. Folk associerar deras namn med ärlig musik. De anstränger sig verkligen och lägger ned otroligt mycket kärlek på allt de gör. Däremot har jag aldrig pratat med dem personligen. Jag tror att vi har en deal men jag är inte säker, säger Hanno med en humoristisk underton innan han fortsätter med samma spjuveraktiga tonläge.
-Seriöst! Jag har bara lite mailkorrespondens med de här grabbarna som varken säger hej eller hejdå. De svarar heller aldrig på frågan om hur de mår utan de är snarare ”jag behöver dittan och dattan för imorgon har ni en intervju med den och den”. Det är lite udda men jag bryr mig inte så länge de ger ut albumet. Jag undrar verkligen hur de skulle reagera om jag ringde upp dem för att fråga hur läget är. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om de ens skulle svara på det. Däremot tror jag att de är rätt så nöjda eftersom ryktet om albumet sprider sig. De håller nämligen på att plocka in en andra upplaga av skivan.
Vad framtiden har i beredskap för duon kan vi inte veta men gitarristen har redan vägen utstakad för den kommande tiden. Musik ska skrivas, framträdanden ska framföras och nya kompositioner ska levereras.
– Just nu vill vi ut och spela så mycket det bara går. Jag vill träffa människor över hela världen. Ernic är min bästa vän så det vore kul om vi fick fortsätta med detta samt släppa mer musik. Även om vår stil är mörk så vill vi sprida goda vibrationer till folket. I slutändan handlar allt om den kärlek vi får. Detta betyder så otroligt mycket för mig att jag vill dela med mig av den till hela världen.
Klicka härför att läsa den suveräna recensionen av deras platta
Text: Cecilia Wemgård