Det är en sen eftermiddag i Bryggarsalens lokaler i Stockholm. Månegarm själva sitter och chillar vid ett bord i backstagen. Utom sångaren Erik Grawsjö som bestämt sig för att man bäst laddar upp inför en konsert genom att sova på golvet. Snusandes på parketten verkar han helt omedveten om att undertecknade och övriga bandmedlemmar har en djup diskussion om vilka som ska representera bandet i denna intervju. Efter lite bök och stök samt en omrondering av diverse stolar slutar det i alla fall på bästa vis. I ett ekande trapphus med en sömndrucken Erik, samt gitarristen Jonas Almquist, är det dags att ställa de stundande jubilarerna mot väggen. Bandet, i dagsläget en kvartett, bildades i Norrtälje i mitten av 90-talet. Månegarm, vilket syftar till den varg som ska svälja månen under Ragnarök har gjort sig kända som ett svensksjungande extremmetallband med folk-och vikingainslag. Därför var det många som höjde på ögonbrynen när Norrtäljeborna gick skilda väger med sin basist samt textskrivare Pierre Wilhelmsson efter förra skivan (Nattväsen, släppt 2009). Två år efter detta lämnade även violinisten Janne Liljeqvist bandet. Sista spiken i kistan för de mer rabiata fansen är bandets tilltag på senaste skivsläpp, Legions of the North. Varför? Jo, för första gången någonsin släpper bandet en skiva på engelska.
-Jag kunde fan inte skriva på svenska, det lät stolpigt och konstigt, säger Erik som vaknat till ordentligt. Jag kanske kan få till någon svensk text nu men inte förr i tiden. Pierre lämnade bandet och vi stod inför problemet; ”vad fan ska vi göra?”. Vi hade redan börjat med nytt material och så stod vi där utan textförfattare. Jonas tog i alla fall tag i den biten och började skriva själva. Sedan rullade det faktiskt på.
-Sedan kom du där som gubben i lådan, flikar Jonas in med ett skratt. Det var jättekul och man måste ta plats när någon plötsligt försvinner.
Reaktionen på Legions of the North har varit tudelad bland många fans. Att bandet övergått till engelska är något som delat internetkrigarna i tre lägren; de som inte bryr sig, de som hyllar det och de som hatar tilltaget. Bland annat har den sistnämnda kategorin ojat sig över att Erik möjligtvis skulle growla annorlunda nu när han inte längre sjunger på svenska språket. Till viss del kan det finnas belägg för denna teori. Svenskan är tonbaserat på ett annat vis än engelskan medan engelskan sväljer många ljud som svenskarna uttalar glasklart. Ett påstående som dessutom får Erik att intresserat luta sig fram på stolen.
-Det där kan man nog analysera på ett bra sätt. Svenskan är mer grövre. Engelskan är mer, hur säger man det, mer av ett melodispråk. Att jag låter annorlunda när jag sjunger på engelsk tillskillnad från när jag sjunger på svenska är faktiskt inget jag har tänkt på. Vi får lyssna på en livespelning där vi kör båda grejerna.
Jonas passar på att sticka emellan med en anekdot om hur hans Estländska farmor jämförde svenskan med att hugga ved. Just melodier är något som de senaste åren blivit synonymt med Månegarm. Något som Erik själv är väldigt förtjust i.
-Det är nog något som, ta mig fan, har kommit på senare tid för mig. Det är inte något jag har tänkt på; ”nu ska jag skriva på det här sättet”. Ser man till våra tidigare skivor, som kanske har sin charm, så är det bara en massa riff som vi har satt ihop. Egentligen är det bara en massa riff och ingen refräng. Sångaren brister ut i ett hjärtligt garv innan han fortsätter. Jag älskar ju melodier och visst, det kan ha präglats mer på denna skivan. Vi har jobbat lite med stämsång. Det är trestämmigt och går faktiskt att höra.
När det kommande tjugoårsjubileumet kommer på tal skiner båda grabbarna upp. Att ämnet är laddat med förväntan är svårt att missa. Två decennier i musikbranschen är en högaktningsvärd ålder. Speciellt som bandet är lika aktiva idag som när det begav sig. Det är ett ytterst vitalt födelsedagsbarn med många planer på gång.
Erik: Det är fullständigt sinnesjukt!
Jonas: Vi håller på att fundera lite, något måste vi göra.
Erik: Vi vill släppa en skiva men man skulle kunna göra hur mycket tufft som helst. Men en skiva ska vi släppa. Det har vi dessutom börjat att fnula på. Vi har ganska mycket material skulle man kunna påstå.
Jonas: Tankarna har gått lite åt olika håll men så har vi ett skivbolag som ska svälja den biten. Vi får se vart vi landar.
Erik: Ja, vi får se vart vi landar men det skulle vara kul att göra något speciellt. 20 år, det är helt otroligt vad tiden går fort.
Sedan något år tillbaka har epiteten viking metall åter igen börjat lysa starkt på metallscenen. I mångt och mycket tack vare att bandet Amon Amarth vunnit ny mark över hela världen. Genren i sig har Skandinavien som ursprung men är samtidigt ytterst svårdefinierad. Allt från Bathory och Korpiklaani till Enslaved och Månegarm faller under detta namn. Samtidigt har de oftast väldigt lite gemensamt.
– Jag läste någon intervju med sångaren Johan Hegg (Amon Amarth), börjar Erik. Han tyckte att vikingametall för dom inte var någon lyckad träff. De lirar death metall men deras texter handlar om nordisk mytologi. Lite så har vi kanske också tänkt. Egentligen är vi inte så intresserade av vad folk kallar det.
Om vi ändå ser till genren så som den ser ut idag. Är det 1800-talet romantik som styr eller är det mer av 1000-talets vikingafilosofi som lyser igenom?
-Det här är problemet med att Pierre inte är med oss längre, förklarar Jonas. Vi har ingen tanke på att det ska vara på ett visst sätt. Det blev helt enkelt som det blev på den gamla goda tiden. Vi började skriva på svenska samt att vi var lite intresserade av den typen av mytologi. Det var framförallt Pierre som höll på med det. Han var med i Nordiska Ringen (samfund dedikerat till asatron) och då fick vi den inriktningen.
Som historieintresserad känner jag att frågan ändå inte är besvarad på ett acceptabelt vis. Det måste gå att utröna ifall bandet faktiskt fokuserar på den forna seden eller om det ändå slinker igenom en av romantikens vikingar med vingar på hjälmen. Ett uttalande som får Erik att garva.
– Så fort man kommer på något med vingar på hjälmen får man sig en tillsägelse av Jakob; ”nej, nej sådär var det inte”. Det är kul att Jakob är intresserad. Han är dessutom jätteduktig så det var kul att se att han skrev en låt på den här skivan också.
Personen som Erik syftar på är bandets trummis, Jakob Hallegren, som varit med i bandet sedan 2011. Jakob är religionsstuderande på Stockholms Universitet men har också ett stort intresse för historia. Sedan han kom med i bandet har hans roll växt, speciellt på senaste skivan. Det är nämligen Jakob som förmedlade kontakten mellan Månegarm och Martin Björklund, personen ansvarig för stråkarna på senaste skivan. Erik berättar.
– Martin är en trevlig snubbe som är helt fantastiskt bra på att spela fiol. Han har extremt gehör och snappar upp slingor på direkten. Han är en sådan där person man nästan vill bryta fingrarna på eftersom han är ännu bättre på gitarr. Dessutom är han tidseffektiv. Han lade fiolspåret på bara någon dag.
Vargen, på latin kallad Canius Lupus, är en best som återkommer inom mytologin och metallmusiken. Månegarm är döpt efter den, Watain använder den som symbol och Behemoths nya musikvideo gästas av den. Samt att otaliga andra band använder den både i sin utsmyckning men också i sina texter. Denna fyrbenta varelse är insvept i gammal folktro, religion och myter. Ulv, gråben. Kärt barn har många namn. Men vad betyder detta rovdjur för Månegarm?
– Kraft och självständighet. Vad är det man säger? Jonas, var det inte du som skrev ”hellre leva en dag som varg än tusen som ett får”?
– Ja, något sådant skrev jag. Vargen är en symbol för vår natur. Det är något mystiskt med den. Ja menar, vem har träffat en vild varg? Sedan har den fornordiska mytologin mycket vargar i sina sagor. Man kan väl tänka sig att som symbol funkar det inte med en liten järv.
Detta sista yttrande bestrider Erik och undertecknade med högljudda protester och skratt. Det sista järven skulle vara är ofarlig. Med ett kraftiga nackbett dödar den sina byten när den inte jagar as. Samt att med sina tänder kan den bryta benen hos större hovdjur och skära igenom frusna kadaver. Jonas backar, besegrad av motståndet innan han fortsätter.
– Okej då, men ett lodjur istället? Det är inte lika tufft. Men visst, vargen är ett coolt djur.
-Frågan är bra men jag har inget bra svar på den, flikar Erik in. Däremot ser vi fram emot tjugoårsjubileet och hoppas på att alla andra också gör det. Så får vi se vad vi hittar på men något sattyg ska vi väl kunna fixa.
Text samt bild 1: Cecilia Wemgård
Bild 2: Månegarm